Första gången jag hörde om denna olycka var jag praktikant på Brannäs i mitten av nittiotalet. Hur den berättades är rent beklagligt, det var mer en fars än fakta. Han som berättade om olyckan verkade mest försöka vara rolig och han var avsnittschef, han skulle jävlar i mig ha fått en varning för denna korsning mellan desinformation och buskismanus.

Det är snart 70 år sedan olyckan, nu lägger jag allt tillrätta. Alla tidningar skrev om olyckan 1957. Det är enda virr-varr, en del motsägelser och direkta felaktigheter letar sig ända fram till tryckpressarna. Det är inget konstigt, så var det oftast på den tiden när något kaosartat hände, det kunde ta tid att bena ut det hela, i synnerhet händelseförlopp. Det här har varit som att simma i taggtråd ibland.

Klockan är strax efter halv ett, söndagen den tionde februari 1957. Det är en och en halv timme kvar av arbetsdagen. Montören Sven Eriksson från Motala Verkstad har av någon anledning bara han själv känner till gått ut från ångcentralen. Han ingår i en styrka på nio man. Det är alltså fler än vanligt därinne nu. Man jobbar med slutjusteringar av den ena pannan, den andra är under montering. Den nya och 25 meter höga pannan har endast varit i drift i ett par veckor. När Sven varit ute cirka två-tre minuter går någonting fel därinne.

Väldigt fel.

Utanför själva ångcentralen i ett slutet rum med förbindelser till centralens eldarplan genom en dörr/lucka finns vattenlåset. För att inte gas ska kunna läcka ut är övergångarna, två huvudrör av olika dimension, nedstänkta i en vattenbehållare med tre kubikmeter vatten. Här är vattenlåset extra säkert anordnat. Inget har eftersatts vare sig av ledningen eller arbetarna, men driften är ännu inte stabiliserad.

Vattnet finns i en viss nivå upp i rören. När gasen från masugnen via ett 400 meter långt rör strömmar ner i det smalare röret är det meningen att den i ett visst läge ska stoppas av vattnet, som har ett visst tryck kommande från det grövre röret.

Plötsligt kommer en tryckvåg med högre tryck än vattnets motståndskraft. En abnorm tryckstegring pressar vattnet ur låset. Två kubikmeter vatten far upp. Vattentrycket och vattenståndet ska kunna regleras så att en viss del av gasen ska kunna tas ut genom ventiler. Nu finns inte längre detta vatten.

Bortom vattenlåset finns en extra skyddsåtgärd, en lucka. Den luckan är nu av okänd anledning öppen. Gasen, som innehåller cirka 30% koloxid, strömmar in i källaren och vidare upp i lokalen där de åtta arbetar.

Masugnsarbetaren Josef Heinakroon har varit sysselsatt vid masugnen men har i ett ärende tagit sig till ångcentralen. Det som möter honom är tre män som kommer raglande. Han lyckas ta sig ut ur det gasfyllda rummet, han försöker varna alla genom att ropa rätt ut, sen återvänder han för att försöka hjälpa dem. Det är det sista han gör i livet.

Nu återvänder montören Sven Eriksson. Han ser en man liggande vid en pressening som nu under byggnadstiden skiljer ångcentralen från kraftstationen. Han hade tidigare läst i tidningen om ett liknande fall (kan ha varit den i Domnarvet 1953, tydligen ingen gasskyddskurs på agendan än), han tar inte mer än ett steg in då han förstår att gas strömmat in och springer ut för att larma, han möter ingen och återvänder istället för att försöka rädda så många som möjligt, han får ut maskinisten Gustaf Olsson som legat alldeles vid presseningen. Fortsättningen låter vi honom berätta själv:

”Jag såg bara några stycken som låg på golvet innan jag måste vända. Därefter rusade jag uppför trapporna och öppnade portarna så att luften skulle komma in. Sen sprang jag upp igen och fick ut en av de döda som låg närmast dörren. Sen kom en av de skadade vacklande. Det var maskinisten Helge Borg, men han var så omtöcknad att han nästan var medvetslös. Trots detta ville han in i panncentralen och hjälpa sina kamrater. Jag måste hålla tilllbaka med våld innan jag fick honom att gå ner.”

Eriksson springer sen ner och larmar folk på maskinstationen och därifrån larmades brandkår, polis och ambulans. En katastrofkår som satts ihop på Järnverket ett par år tidigare av doktor Smedshammar, efter en explosionsolycka, anländer med bårar och gasskyddsutrustning. Kåren, under ledning av kranmaskinist Arnold Holmér, drar på sig gasmasker och tar sig in i lokalen. Man får ut de skadade och börjar med konstgjord andning, de ges även syrgas via utrustningar från Centrifugalrör.

En av de som arbetar i kåren, fru Olsson, gör det med en rejäl anspänning; hennes man, Tore Olsson, jobbar i området. Hon ser inte till honom vid platsen, först senare, när hon kommit hem får hon veta att han blivit räddad och sitter i sjukstugan.

De skadade är Tore Olsson och den man som Sven tvingade ut med våld, Helge Borg, samt ännu en maskinist Herbert Blom, alla från Oxelösund.

Men det fanns ju fem till.

De fem omkomna hade endast hunnit ta några steg innan de föll, koloxid är ögonblicklig, de blev alla medvetslösa omgående och – som en tidning skrev – ”mött döden smärtfritt”.

Gasolyckan 1957 är mig veterligen den värsta olyckan i Oxelösund. Jag hoppas jag har kunnat kunnat förmedla händelsen på någotsånär begripligt sätt. Exakt varför olyckan skedde har jag inte hittat något svar på, endast hur det gick till, vad som hände. Det var inte fel på några rör, vattenlåset i sig var det inget fel på, det talas om att tryckförändringar troligen orsakats av att en fläkts hastighet förändrades.

Man vet heller inte varför säkerhetsluckan för tillfället tagits bort. Den hade suttit på plats tidigare. Säkerhetsingenjör Ingemar Thunström sa: ”Möjligen kan man tala om beklagligt slarv eller glömska. Man bör komma ihåg att ångcentralen är ny och att justeringsarbeten pågår. Att någon därvid avlägsnat luckan, kanske för att kontrollera vattenhöjden i låset.”

Dagen efter, på måndagen, vajade flaggorna vid TGOJ:s stationer längs järnvägen på halv stång.

/Mikael Lönnbäck