För de som är intresserade av Oxelösunds något äldre historia har jag hittat något intressant tryckt i tidningen Arbetaren, 1941. I ingressen står det att tidningens annonsupptagare spatserat på en gata i Oxelösund, han är klar med sitt arbete då han träffar någon som kallas rimsmeden, de tar en fika och då passar rimsmeden på att titta på upptagarens papper. Några dagar senare får redaktionen ett brev av honom vars innehåll är tillägnat Oxelösunds affärsmän, och ja, på vers. Litterärt är det väl knappast Karin Boye eller Harry Martinson, men som tidsdokument för Oxelösunds dåvarande handlar- och gatuliv är det svårslaget. Jag har återgett texten exakt så som den var tryckt i tidningen med stavfel och allt och lagt in lite kommentarer, annonser och bilder jag hittat. Och håll i er, verkets längd är av bibliska mått.

”I Oxelösund ja, där ska ni veta,
nog har vi handlare som är bra.
För vårsäsongen man nu bör leta
igenom annonserna – nå´t nytt ska folk ha.”

Alla härmed vi rekommenderar,
som annonserar i våra ‘blan’.
Å si sär här vi nu resonerar,
att ska ni handla, res ej te stan. [Nyköping]

Vi kan ju börja med våran Otto, [1890-1960]
ja honom känner nu eller hur?
Att tiden går, ja det är hans motto,
å då och då säljer han ett ur.

Viktorsén ner på Karl H:s hörna,
ja honom tar vi som nummer två.
Att hälsa på där, de ska sig löna
han mycke har av ”vargens blå”. [Regnkläder, ytterplagg]

”När nytt ni ska ha uppå eran skalle
besöker ni då Gretas magasin.
Vi köper där, både jag och Hjalle,
å gör de’ du me’, så blir du fin.

Om vi blott trägubbar skulle kreta
vår Frasse fällde nog mången tår.
Frisörer skulle ej då bli feta,
på såna växer ej skägg och hår.

Där nere Roburs ni känner till ‘et
ja, även där ha vi en frisör.
Låt honom raka, jag tror han vill ‘et
för även han är vår annonsör.

Ja si hos Rakel, å så hos Marta [Rakel 1897-1983]
ni damer bör hälsa på iblann.
Med ondulering dom är så smarta,
å tänk i huve’ , va ni blir grann.

Vår Olle Karlsson vi ej får glömma, [Olof Carlsson 1908-43]
där finns de’ skjortor å slips å hatt.
Å kovan är ju ej gjord att gömma,
nej, ni har bara ta saken glatt.

Ett lite motveck på kjol’n och blusen
nog är de’ stiligt å fint å nätt.
Ja, sådant är just de’ som gör susen,
å sånt de’ gör dom ju hos Janette. [Jeanette Hellberg 1908-57]

I järnaffären nog är de’ härligt
att där finns nubbar å spik å grep.
Å tycker nå’n att att de känns besvärligt,
jag tror nog även att där finns rep.

Där ner hos Eklund där kan ni prova
om ni på foten kan få nån stil.
Å inte drar de’ så hårt på ‘kova’
nej, billigt är de’ å skon stabil.

Hos Nisse Lindkvist finns cigaretter [Nils Lindqvist 1895-1971]
ja, så de’ passar båd’ kvinna å karl.
Å så mot förköp ni får biljetter
när de i parken teater har.

Bjärta färger å även vita
ni kan få köpa där opp hos Bo. [Jonsson 1901-1977]
Å ‘gips’ de har han å även ‘krita’
å andra saker, de må ni tro.

I samma hus ha vi David Hammar [1893-1978]
å gynna honom vi även bör.
Si mycke damer, ja där ju hamnar,
å ‘billigt är där’ man ofta hör.

Å längre ner har vi ju Thylander, [Bror Antonius Mikael 1892-1976]
av specerier han mycket har.
Om honom ha vi ej hört nåt klander,
fast nån annons han nu inte har.

I Strids butiker finns saker, mången
kotletter, revbensspjäll å innanlår.
Men ett ja säjer, glöm ej kupongen,
ty utan den ni ju inget får.

Å vi har Knutte å även Ragnar [Knut Berggren 1901-1977]
dom har ju bakningen på sin lott.
Dom bakar inte av bara agnar,
nej, bröd de’ har di som är så gott -.

Om eran strupe känns torr och kärver
då får ni ringa till bryggeri’t.
Å är de’ dåligt me’ era nerver
si ‘doktor Jansson’ kan stå er bi.

Även bör ni ju släcka törsten
vid vårt s.k. bondkvarter.
Klass ett där finns ju, – vid har den trösten –
pouril å pommac å mycke mer.

Å Ragnvald Karlsson, ni har väl sitt’en, [1909-68]
nog tycker jag han är en filur.
Båd’ kvinns och kar tar han av på mitten,
en del får stå där i helfigur.

I Vestlings fönster ni kan ju titta
där finns de’ mycket, nog tror jag de’.
En sak jag tror nog ni snart ska hitta
som står å viskar att: ‘ta mej me’.

Om ni en leksak ska ha åt ungen
ja, se de ordnar sej ganska lätt.
Å inte gäller det hårt på pungen
om ni den köper hos fru Pousette. [Hanna 1902-1978]

En gång när Nygren han annonsera [Christian, 1900-2001]
vår tryckfelsnisse då passa på.
Men sådant bör ej får hända mera,
fast våran Nygren va’ glad ändå.

Med en vers vill jag presentera
skräddarmästaren Ernst Frelin. [1876 – 1945]
Si blott å hart han ej deklarerar
han kan ock göra så du blir fin.

Där opp i Konsum, ja si, där tror ja,
att i en avdelning – hör nu på –
där har dom saker båd’ små å stora
de’ finns me’ handtag, båd’ ett å två.

Å skjortor har dom av sorter, alle,
för både stora å även små.
Till mej dom räcker, så ock till Kalle,
gå bara dit ni å prova på.

Å Martin Berglund å Forslunds Oskar [*Bergström] [O.F. 1885 – 1948]
här nere har dom sitt åkeri.
Så har ni någe varmed de’ brådskar
ja, då förstår ni, då ringer ni.

Å reperationer de utför Dalström
dä gör han billigt, ja, till den grad.
Å apparater han har för allström,
å bor han gör vid vår Esplanad.

När vi på cykel ska ut å ränna
båd små å stora, så karl som kvinns.
Ett märke som vi ju alla känna,
De är Crescent, som hos Lindblom finns. [Kurt Vilhelm 1870 – 1950]

Hos Sven Hallin, ja du vet väl avbet, [*Vallin]
där kan du bli både schack å matt.
Men om de ä någe fel på navet.
Nog vet vår Svenne vad de ä fatt.

På våra kondis du kan beställa
båd tårtor, småbröd, å så krokan.
Å är de så att du har nån fjälla,
helt säkert tror ja att hon vill ha’n.

Ja, alla handlare här vi prisa
som säljer utan och mot kupong.
Å nu så slutar vi denna visa,
ja, nu vi slutar å hej so long!”

/Mikael Lönnbäck

Första gången jag hörde om denna olycka var jag praktikant på Brannäs i mitten av nittiotalet. Hur den berättades är rent beklagligt, det var mer en fars än fakta. Han som berättade om olyckan verkade mest försöka vara rolig och han var avsnittschef, han skulle jävlar i mig ha fått en varning för denna korsning mellan desinformation och buskismanus.

Det är snart 70 år sedan olyckan, nu lägger jag allt tillrätta. Alla tidningar skrev om olyckan 1957. Det är enda virr-varr, en del motsägelser och direkta felaktigheter letar sig ända fram till tryckpressarna. Det är inget konstigt, så var det oftast på den tiden när något kaosartat hände, det kunde ta tid att bena ut det hela, i synnerhet händelseförlopp. Det här har varit som att simma i taggtråd ibland.

Klockan är strax efter halv ett, söndagen den tionde februari 1957. Det är en och en halv timme kvar av arbetsdagen. Montören Sven Eriksson från Motala Verkstad har av någon anledning bara han själv känner till gått ut från ångcentralen. Han ingår i en styrka på nio man. Det är alltså fler än vanligt därinne nu. Man jobbar med slutjusteringar av den ena pannan, den andra är under montering. Den nya och 25 meter höga pannan har endast varit i drift i ett par veckor. När Sven varit ute cirka två-tre minuter går någonting fel därinne.

Väldigt fel.

Utanför själva ångcentralen i ett slutet rum med förbindelser till centralens eldarplan genom en dörr/lucka finns vattenlåset. För att inte gas ska kunna läcka ut är övergångarna, två huvudrör av olika dimension, nedstänkta i en vattenbehållare med tre kubikmeter vatten. Här är vattenlåset extra säkert anordnat. Inget har eftersatts vare sig av ledningen eller arbetarna, men driften är ännu inte stabiliserad.

Vattnet finns i en viss nivå upp i rören. När gasen från masugnen via ett 400 meter långt rör strömmar ner i det smalare röret är det meningen att den i ett visst läge ska stoppas av vattnet, som har ett visst tryck kommande från det grövre röret.

Plötsligt kommer en tryckvåg med högre tryck än vattnets motståndskraft. En abnorm tryckstegring pressar vattnet ur låset. Två kubikmeter vatten far upp. Vattentrycket och vattenståndet ska kunna regleras så att en viss del av gasen ska kunna tas ut genom ventiler. Nu finns inte längre detta vatten.

Bortom vattenlåset finns en extra skyddsåtgärd, en lucka. Den luckan är nu av okänd anledning öppen. Gasen, som innehåller cirka 30% koloxid, strömmar in i källaren och vidare upp i lokalen där de åtta arbetar.

Masugnsarbetaren Josef Heinakroon har varit sysselsatt vid masugnen men har i ett ärende tagit sig till ångcentralen. Det som möter honom är tre män som kommer raglande. Han lyckas ta sig ut ur det gasfyllda rummet, han försöker varna alla genom att ropa rätt ut, sen återvänder han för att försöka hjälpa dem. Det är det sista han gör i livet.

Nu återvänder montören Sven Eriksson. Han ser en man liggande vid en pressening som nu under byggnadstiden skiljer ångcentralen från kraftstationen. Han hade tidigare läst i tidningen om ett liknande fall (kan ha varit den i Domnarvet 1953, tydligen ingen gasskyddskurs på agendan än), han tar inte mer än ett steg in då han förstår att gas strömmat in och springer ut för att larma, han möter ingen och återvänder istället för att försöka rädda så många som möjligt, han får ut maskinisten Gustaf Olsson som legat alldeles vid presseningen. Fortsättningen låter vi honom berätta själv:

”Jag såg bara några stycken som låg på golvet innan jag måste vända. Därefter rusade jag uppför trapporna och öppnade portarna så att luften skulle komma in. Sen sprang jag upp igen och fick ut en av de döda som låg närmast dörren. Sen kom en av de skadade vacklande. Det var maskinisten Helge Borg, men han var så omtöcknad att han nästan var medvetslös. Trots detta ville han in i panncentralen och hjälpa sina kamrater. Jag måste hålla tilllbaka med våld innan jag fick honom att gå ner.”

Eriksson springer sen ner och larmar folk på maskinstationen och därifrån larmades brandkår, polis och ambulans. En katastrofkår som satts ihop på Järnverket ett par år tidigare av doktor Smedshammar, efter en explosionsolycka, anländer med bårar och gasskyddsutrustning. Kåren, under ledning av kranmaskinist Arnold Holmér, drar på sig gasmasker och tar sig in i lokalen. Man får ut de skadade och börjar med konstgjord andning, de ges även syrgas via utrustningar från Centrifugalrör.

En av de som arbetar i kåren, fru Olsson, gör det med en rejäl anspänning; hennes man, Tore Olsson, jobbar i området. Hon ser inte till honom vid platsen, först senare, när hon kommit hem får hon veta att han blivit räddad och sitter i sjukstugan.

De skadade är Tore Olsson och den man som Sven tvingade ut med våld, Helge Borg, samt ännu en maskinist Herbert Blom, alla från Oxelösund.

Men det fanns ju fem till.

De fem omkomna hade endast hunnit ta några steg innan de föll, koloxid är ögonblicklig, de blev alla medvetslösa omgående och – som en tidning skrev – ”mött döden smärtfritt”.

Gasolyckan 1957 är mig veterligen den värsta olyckan i Oxelösund. Jag hoppas jag har kunnat kunnat förmedla händelsen på någotsånär begripligt sätt. Exakt varför olyckan skedde har jag inte hittat något svar på, endast hur det gick till, vad som hände. Det var inte fel på några rör, vattenlåset i sig var det inget fel på, det talas om att tryckförändringar troligen orsakats av att en fläkts hastighet förändrades.

Man vet heller inte varför säkerhetsluckan för tillfället tagits bort. Den hade suttit på plats tidigare. Säkerhetsingenjör Ingemar Thunström sa: ”Möjligen kan man tala om beklagligt slarv eller glömska. Man bör komma ihåg att ångcentralen är ny och att justeringsarbeten pågår. Att någon därvid avlägsnat luckan, kanske för att kontrollera vattenhöjden i låset.”

Dagen efter, på måndagen, vajade flaggorna vid TGOJ:s stationer längs järnvägen på halv stång.

/Mikael Lönnbäck

Det är inget unikt för just Oxelösund, i alla mindre orter florerar rykten, i synnerhet i brukssamhällen. Det är heller inget unikt att rykten och fakta inte stämmer överens, det handlar i regel inte om illvilja utan om en slags väldig viskningslek där informationen från mun till öra, från öra till mun förvrängs på grund av att man minns detaljerna fel.

I synnerhet när en händelse börjar falla allt längre tillbaka i tiden och snacket börjar gå över generationsgränserna kan det bli vanskligt. När jag själv hörde om denna händelse första gången hade den skett på Oxelö Krog, det visade sig inte stämma.

Det var den 17:e april 1970 som en man i 50-årsåldern stegade in på Hotell Kusten. Där såg han sin före detta arbetskamrat och landsman (finländare) sitta vid ett bord. Han slog sig ner hos honom.

Allt var som vanligt, de språkade, åt och drack. Mannen som hade kommit in i restaurangen blev mer påverkad ju fler timmar som förflöt medan kamraten satt alltjämt nykter. Plötsligt uppstår en vild diskussion. Det hela lär ha handlat om deras gemensamma vedermödor under finsk-ryska kriget 30 år tidigare.

Den onyktre mannen drar plötsligt fram en kniv som han tidigare vunnit på bingo och hugger kamraten, bladet går in i levern och han faller ihop på bordet. Ett femtiotal gäster blev vittnen till mordet, enligt tidiga tidningsrapporter ska gästerna ha förefallit helt likgiltiga inför det hela och lät mannen ligga blödande. Mig tycks det som att man inte behöver var mer än hobby-psykolog för förstå att det finns en hel del rädsla inblandat här.

Hur det än är med den saken lyckas några hålla fast knivmannen tills polis och sjukvårdare kom. Den 51-årige kamraten förblödde i ambulansen.

Inför Nyköpings tingsrätt året därpå säger sig gärningsmannen inte minnas något av händelsen; ”Jag vet inte varför jag dödade min bäste vän.” Mordet reducerades till dråp och han fick betala ca 21 000:- i dagens penningvärde till de efterlevande.

Jag kan för tillfället inte göra gruppen offentlig, men sök efter gruppen Oxelöminnen om ni gillar den här sidan. Där postar jag liknande saker, men aldrig samma.

Jag hittade denna notis i ett arkiv, artikeln är från 1891:

Det vanliga är väl att folk läser och tänker att detta var ju tragiskt och sen går vidare med sin bestyr. Inte jag. Det är sånt här jag kan ligga och grunna på när jag ska sova. Vem var denna man? Det är inte lätt med så lite information. Ett enkelt telegram. Samtidigt vet jag hur slarviga de kunde vara med exaktheten i det de skrev förr, om det inte gällde adelsfolk, då var det annat.

25 april. Mästerlots. Ö. V. Berg. Cirka 40 år gammal (vilket kan vara allt mellan 35-45).Änka och ett barn. Det är den enda informationen. Jag sökte vidare i arkiven och hittade en notis till med snarlik information – naturligtvis, det är hela poängen med telegram.

Här ser ni vad jag pratar om. Nu står det plötsligt O. V, inte Ö. V. Det står också en exakt ålder, men den tar jag med en nypa salt. Jag får helt enkelt strunta i initialerna, jag kan inte sitta och gissa vad de står för, särskilt när jag får olika bud. Så jag för söka efter någon som hette Berg och var bosatt i Oxelösund (eftersom han var mästerlots så säger det sig själv var han bodde). Berg är, och var ju inget ovanligt namn, men Oxelösund var bara en liten fiskeby på den tiden, så det kanske går?

Jag måste börja s.a.s baklänges, där det slutade, d.v.s på kyrkogården och då slår det mig att jag måste inkludera Nyköping också då Oxelösund inte hade någon kyrkogård än på länge. Och efter lite letande hittar jag en Oskar Wilhelm Berg begraven på Nyköpings Västra Kyrkogård. Avled den 24/4 1891 – pang! – där satt den. Må så vara att namnet skrevs med W, men rätt person måste det vara. Född 2/4 1854. Där ser ni, den tidningen som höftade åldern gjorde rätt, snudd på 37 år blev han.

Nu blir det genast aningen lättare att gå vidare. Jag kan hitta att han var född i Gryt, Östergötland, gifte sig 1882 med Mathilda Wilhelmina Andersdotter född i Bettna 1849. Samma år föds Elin Wilhelmina, hon avlider året därpå 14 månader gammal. Sen följer döttrarna:

Magda Wilhelmina Octavia född i Oxd 1886.
Stina Eva Mathilda född i Oxd 1889.
Därtill finns en fosterdotter i hemmet: Selma Kornelia Ekstam, även hon född i Gryt, så det är antagligen några släktingars eller någon nära väns barn han tagit vårdnaden över och tagit med sig till Oxelösund.
Men stod det inte att bara var ett barn? Har de andra dött? Nej då, tidningarna är felinformerade. Fosterdottern dör 1942 och båda de biologiska barnen gifter sig på 1910-talet.

Men vänta, tänk om det finns ännu en O. W. Berg som dog samma dag i Nyköping, oddsen är obefintliga. Men ändå, jag letar fram dödsattesten.

Här ser ni, glasklart, nåja, kanske inte glasklart, men att dödsorsaken skett ”genom olycka” finns där svart på vitt. En sista liten detalj vill jag ha fram: yrket. De brukar stå i dödsattesten, men jag kan inte se det i denna, jag letar fram ett husförhör istället.

Där är man väl ändå i mål. Kronolotsen står det förvisso, men det är samma sak, ”krono” betyder helt enkelt att han var statsanställd. Det tillhörde väl inte vanligheterna på den tiden. Bara inom vissa yrken såsom exempelvis (krono-)länsman eller (krono-)skogvaktare kunde man vara det.

För tillfället kommer jag inte längre med Oskar Wilhelm Berg, men det kanske finns mer information någonstans? Han var ju ändå mästerlots …

”Oxelösund är något märkligt i svensk stadsbyggnadskonst. På några få år skall man ha trollat fram en helt ny stad av aktningsvärda mått. Allt i den är nytt. Det är en prestation som söker sin like.” Så uttrycker sig en reporter på Söderhamns Tidning 1960. Det är snudd på omöjligt att kunna sätta sig in hur det var i Oxelösund i slutet av 50-talet och början av 60-talet om man inte var med när begav sig. Själv var jag inte född, så ju fler bilder jag tittar på och ju mer jag läser desto mer känner man någon form av sjösjuka fastän man är på land.

Grängesbergsbolaget har i januari 1957 har öst in en halv miljard – (det motsvarar ca femton miljarder idag) – av LKAB-pengarna i Oxelösunds Järnverk. Därefter startar ett utbyggnadsprojekt som lär vara Sveriges största industribygge och måste vara klart 1961 för att inte åka på en produktionsförlust på en miljon i veckan (d.v.s cirka femton miljoner idag). 1958 hade Oxelösund 6500 invånare – på fem år måste den siffran fördubblas. Faktum är att man inte såg slutet där, man ville ha upp invånarantalet till 23 500 till år 1975. Någonstans på vägen måste någon ha hittat handbromsen, tack och lov …

2200 villor ska byggas under femårsperioden samt 500 lägenheter om året, skolor (bl.a. Frösängsskolan och Isbergsgymnasiet), fritidsanläggningar, nya gator och vägar, vissa ska breddas, vatten och avlopp måste fram, ett affärscentrum (Prismanhuset, ja, plus i stort sett hela Järntorget). Hamnen ska byggas ut och bli den djupaste i Östersjön.

Det är den största byggarbetsplatsen i Sverige.

Men hur var det med trivseln då? Hälften av byggnadsarbetare – (hela landet fanns representerat i Oxelösund under de här åren) – trivdes inte, den siffran var 25% bland ortsborna själva (en förvånande låg siffra tycks det mig efter att ha läst folks åsikter). De äldre klagade över att stora delar av den omgivande naturen raserades, medan de yngre inte alls tyckte om att man rev sådant som behövdes utan att ha en plan för att bygga upp det på ett nytt ställe; gamla idrottsplatsen ersattes med en sandplan, Folkparken ersattes inte alls.

Lägg därtill själva stadsmiljön de åren: ständiga spräng- och schaktningsarbeten, det var lika många grävskopor och lyftkranar som vanliga bilar på vägarna. Arbetarna tyckte inte det finns telefonkiosker så det räckte, dessutom stängde posten för tidigt. Det var lerigt. Byggnadsställningar stod precis överallt och man hann inte städa upp efter sig innan det är dags att bygga nästa hus.

Det var mycket frågor och ännu mer irritation. Det som kanske ringar in hela situationen bäst var när en man under en julhelg jobbade upp en sån frustration att han antagligen slog rekord i julilska och slog sönder en hel villa. Och det är inte lite talande när sen Järnverkets chefer mycket väl förstod honom.

/Mikael Lönnbäck