”Oxelösund är något märkligt i svensk stadsbyggnadskonst. På några få år skall man ha trollat fram en helt ny stad av aktningsvärda mått. Allt i den är nytt. Det är en prestation som söker sin like.” Så uttrycker sig en reporter på Söderhamns Tidning 1960. Det är snudd på omöjligt att kunna sätta sig in hur det var i Oxelösund i slutet av 50-talet och början av 60-talet om man inte var med när begav sig. Själv var jag inte född, så ju fler bilder jag tittar på och ju mer jag läser desto mer känner man någon form av sjösjuka fastän man är på land.

Grängesbergsbolaget har i januari 1957 har öst in en halv miljard – (det motsvarar ca femton miljarder idag) – av LKAB-pengarna i Oxelösunds Järnverk. Därefter startar ett utbyggnadsprojekt som lär vara Sveriges största industribygge och måste vara klart 1961 för att inte åka på en produktionsförlust på en miljon i veckan (d.v.s cirka femton miljoner idag). 1958 hade Oxelösund 6500 invånare – på fem år måste den siffran fördubblas. Faktum är att man inte såg slutet där, man ville ha upp invånarantalet till 23 500 till år 1975. Någonstans på vägen måste någon ha hittat handbromsen, tack och lov …

2200 villor ska byggas under femårsperioden samt 500 lägenheter om året, skolor (bl.a. Frösängsskolan och Isbergsgymnasiet), fritidsanläggningar, nya gator och vägar, vissa ska breddas, vatten och avlopp måste fram, ett affärscentrum (Prismanhuset, ja, plus i stort sett hela Järntorget). Hamnen ska byggas ut och bli den djupaste i Östersjön.

Det är den största byggarbetsplatsen i Sverige.

Men hur var det med trivseln då? Hälften av byggnadsarbetare – (hela landet fanns representerat i Oxelösund under de här åren) – trivdes inte, den siffran var 25% bland ortsborna själva (en förvånande låg siffra tycks det mig efter att ha läst folks åsikter). De äldre klagade över att stora delar av den omgivande naturen raserades, medan de yngre inte alls tyckte om att man rev sådant som behövdes utan att ha en plan för att bygga upp det på ett nytt ställe; gamla idrottsplatsen ersattes med en sandplan, Folkparken ersattes inte alls.

Lägg därtill själva stadsmiljön de åren: ständiga spräng- och schaktningsarbeten, det var lika många grävskopor och lyftkranar som vanliga bilar på vägarna. Arbetarna tyckte inte det finns telefonkiosker så det räckte, dessutom stängde posten för tidigt. Det var lerigt. Byggnadsställningar stod precis överallt och man hann inte städa upp efter sig innan det är dags att bygga nästa hus.

Det var mycket frågor och ännu mer irritation. Det som kanske ringar in hela situationen bäst var när en man under en julhelg jobbade upp en sån frustration att han antagligen slog rekord i julilska och slog sönder en hel villa. Och det är inte lite talande när sen Järnverkets chefer mycket väl förstod honom.

/Mikael Lönnbäck